Projektet Metsälähde söker lösningar för att minska skogsbrukets belastning på vattendrag

WWF:s projekt Metsälähde strävar efter att skydda vattendrag, särskilt i skogsbruksdominerade områden. Projektet fortsätter WWF:s långsiktiga vattenskyddsarbete i Ingå, Ingarskila och Sjundeå åars avrinningsområden tillsammans med lokala mark- och skogsägare.

Syftet med det två och ett halvt år långa projektet är att identifiera känsliga typer av skogsvattendrag och möjligheter att effektivera vattenskyddet inom skogsbruket. I projektområdet bygger man till exempel våtmarker som absorberar näringsämnen och sediment, samt restaurerar vattendrag som flyter genom skogarna. Med hjälp av dessa åtgärder förbättras vattenkontrollen och vattendragens ekologiska status. Dessutom syftar projektet till att öka och sprida kunskap om vattenskyddsåtgärder inom skogsbruket, så att vattenskydd blir en bestående del av det finska skogsbruket.

Under den regniga vintern 2020 var sedimentet som åarna förde med sig till Finska viken vid östra Nylands kust märkbart för blotta ögat.

Naturliga vattenfördröjningsplatser, såsom våtmarker och myrmarker, har förstörts för att göra plats för skogsbruk och annan markanvändning. Till följd av detta kan vattenföringen variera snabbt, vilket orsakar problem såsom översvämmade åkrar och rasande åbrinkar, vilket ytterligare ökar mängden näringsämnen och sediment i vattnet.

Till följd av klimatförändringen kommer nederbörden att öka särskilt på vintrarna. För att vi ska kunna anpassa oss till de förändrade förhållandena är det viktigare än någonsin att hitta fungerande lösningar för vattenkontroll. De lösningar för vattenkontroll som genomförs i projektet Metsälähde kommer att hålla kvar vatten i avrinningsområdena och jämna ut översvämningstoppar samt minska belastningen på vattendrag och öka den biologiska mångfalden.

Projektet Metsälähde leds av WWF Finland. I projektet samarbetar man förutom med mark- och skogsägare även med Sjundeå kommun, olika föreningar, miljömyndigheterna och flera aktörer inom skogsbruket. Projektet Metsälähde finansieras av WWF och miljöministeriet som en del av programmet för effektiviserat vattenskydd.

Kalhyggen orsakar en stor del av skogsbrukets belastning på vattendrag och minskar den biologiska mångfalden.

Vad är skogsbrukets belastning på vattendrag?

Vattenskydds- och -kontrollåtgärder inom skogsbruket har kommit i skymundan för åtgärder i jordbruksområden, trots att vattenskydd i skogsbruksområden är lika viktigt. Den näringsbelastning på vattendrag som orsakas av skogsbruket och särskilt torrlagda myrmarker är betydligt större än man tidigare trott. Skogsbruket står för 12 procent av kvävebelastningen och 14 procent av fosforbelastningen orsakad av mänsklig verksamhet.

Kalhyggen orsakar en stor del av skogsbrukets belastning på vattendrag. När träden tas bort stoppar och absorberar de inte längre till exempel regnvatten, vilket ökar risken för översvämning i åkerområdena nedanför och gör att större mängder vatten rinner av till vattendrag. Borttagning av vegetation försämrar också skogsmarkens förmåga att hålla kvar vatten. Detta orsakar näringsämnes- och sedimentbelastning samt uppslamning och övergödning i vattendrag.

 

Små skogsvattendrag är viktiga livsmiljöer för många utrotningshotade arter, såsom mossor och ryggradslösa djur som är viktiga för skogens ekosystem. Eftersom skogsbruket ofta är den enda betydande belastningskällan i dessa områden, kan vattenskyddsåtgärder avsevärt förbättra levnadsförhållandena för arter som lever i små vattendrag.

Vid avverkning av strandskogar borde man lämna en obehandlad skyddszon på minst 30 meter mellan avverkningsområdet och vattendraget.

Sätt att minska skogsbrukets belastning på vattendrag

Skydd av den biologiska mångfalden och vattenskydd ska beaktas i planeringen av skogsbruket. Vattenskyddsåtgärder tryggar även den biologiska mångfalden eftersom obehandlade områden och återställda miljöer erbjuder livsmiljöer för många växt-, insekt- och djurarter, såsom trollsländor och skogshöns.

 

Skyddszoner

Skyddszoner är obehandlade områden mellan jord- och skogsbruksområden och vattendrag. Skyddszonerna är viktiga för vattenskyddet eftersom deras växtlighet binder näringsämnena och sedimentet som rinner från åkrarna och skogarna. Träden ger skugga och håller vattnet svalt samt fäller rötträd och förna i vattnet, vilket är viktigt för vattenlevande organismer. Vid avverkning av strandskogar borde man lämna en skyddszon på minst 30 meter mellan avverkningsområdet och vattendraget för att förebygga negativa effekter på vattendrag och bevara strandområdets naturvärden.

 

 

Undvikande av iståndsättningsdikning

Iståndsättningsdikning bör undvikas i mån av möjlighet, eftersom det leder till högre koncentrationer av sediment och näringsämnen i avrinningsvatten. Om iståndsättningsdikning är nödvändigt kan näringsbelastningen minskas genom att bygga olika vattenkvarhållande strukturer, såsom dikes- och röjningsavbrott, slamgropar och sedimenteringsbassänger. Samma åtgärder minskar även översvämningar i områdena nedanför.

Kontinuerligt skogsbruk

Skogsbruksmetoder som bevarar träd, såsom plockhuggningar, odling av tvåskiktad skog, skärmträd i granskogar och luckhuggningar, stöder också skyddet av vattendrag. När tillräckligt med träd lämnas kvar upprätthåller det vatten som träden avdunstar den naturliga dräneringen och grundvatten förblir tillräckligt lågt. Kalhyggen orsakar kraftig vattendränkning, och för att förhindra det behövs iståndsättningsdikning som belastar vattendrag. Detta kan undvikas om det efter avverkningen finns tillräckligt med träd kvar som avdunstar vatten. Skogsbruk som bevarar skogstäcket kan även eliminera behovet av iståndsättningsdikning och den därav följande belastningen på vattendrag i torvmarker.

 

Återställande

Genom att återställa rensade och dikesgrävda bäckar samt myrar som dikats ut i onödan eller som inte längre används inom skogsbruket kan man få vattnet att stanna längre på avrinningsområdet och på så sätt minska den av flödestoppar orsakade urlakningen av näringsämnen och sediment till vattendragen nedströms. Bäckarna kan återställas genom att leda vattnet tillbaka till den ursprungliga fåran och återlämna stenar och rötträd i bäckfåran. Att täppa till diken är det bästa sättet att återställa dränerade myrmarker. Återställande är en nyttig åtgärd för myrnaturen, och många aktörer inom skogsbruket har den särskilda kompetensen som krävs för det.

 

Multifunktionella våtmarker

Våtmarker som skapas i jord- och skogsbruksmiljöer kallas för multifunktionella våtmarker, då de främjar vattenskyddet och ökar den biologiska mångfalden. Våtmarker renar avrinningsvatten genom att fördröja jordpartiklar och näringsämnen. Dessutom jämnar de ut fluktuationerna i vattenflödet. Nya våtmarker kan byggas genom att dämma upp och översvämma lämpliga låglänta områden i terrängen.

 

Ytavrinningsfält

Ett ytavrinningsfält är ett vegetationsområde mellan skogshanteringsområdet och vattendraget, till vilket det avrinnande vattnet från skogshanteringsområdet ofta leds genom en sedimenteringsbassäng. Sedimenteringsbassängen saktar ner vattenflödet så att näringsämnena och sedimentpartiklarna hinner sjunka ner på bassängens botten. Ett tillräckligt stort ytavrinningsfält håller effektivt kvar sediment och näringsämnen när vatten filtreras genom marken och vegetationen.

Mark- eller skogsägare, ta kontakt!

Vi uppmuntrar alla skogsägare som är intresserade av vattenskydd eller kontinuerlig beståndsvård att ta kontakt med oss och diskutera möjligheterna till vattenskyddsåtgärder i avrinningsområdena kring Ingå, Ingaskila och Sjundeå åar.

Meri Ensiö, skyddsexpert, meri.ensio@wwf.fi, tfn 050 3021568